Så nu har jag äntligen gjort en översättning av det här gamla poemet. Det blev väl sådär. Rytmiskt har jag föga aning om det stämmer, men den har i alla fall en rytm, något oregelbunden men ändå. Innehållsligt är den dock rätt så trogen. Rimmen är också rätt lika originalet, men uteblivit på vissa ställen och tillblivit på andra. Tempuset rakt igenom dikten kan också va rätt konstigt. Nåja. Intressant dock, är att jag översatt Lenore med Loreen, svensk som jag är ;)
Korpen
En midnatt jag sitter dyster, funderade
trött, utan lyster,
Många förunderliga, underliga sagor i min bok jag ser
råkar, dåsa till, ´en knackning´ från
väggen intill
Det är någon som vill, komma in och
ber
att få komma in, någon ber
bara det och ingenting mer. "
Och i den mörka tysta december, då
solen är röd
Min spis med dess glöd, kastar,
skuggor som gastar, ner
Till morgondagen jag längtar, bort,
från min hemska borg
Boken min bär änden på sorg - sorg för den förlorade Loreen-
För den enda, rara, jungfru som
änglarna kallar Loreen
Namnlös för evighet och mer
Och silkessött, sorgset prasslar,
rasslar varje fin gardin
fyller mig, ett myller i mig, av
fantastisk skräck ni ser!
Mitt hjärtat slår, fick jag åter veta,
och min mun bara åter upprepa
”Det är någon som vill in och
ber
Att få komma in, någon som ber”
Så är det och inget mer
Själen återfinner sin styrka, börjar sedan att yrka
”Min Herr, min Fru, om uppriktig
förlåtelse jag ber
Jag var i slummer, när jag hörde från mitt rummel
Er knackig, mitt i mitt tummel, sånt
som händer, ni ser
Kanske till och med hörde fel,”
öppnar dörren och ser
Mörkret och ingenting mer.
I mörkrets djup endast frosten jag
lukta, stod där länge, undra, frukta,
Tvivla, drömde drömmar ingen dödlig
drömt någonsin mer
Tystnaden var allt igenom tyst, i
mörkrets djup hördes ej ett knyst
Ett enda ord ordades och viskade, ordet
Loreen
viska jag och eko viska tillbaka,
ordet Loreen"
Bara det och ingenting mer.
Tillbaka in i rummet vände, hela
själen inom mig brände,
Snart jag hörde åter knaka , något ljudligare, något mer
Säkert sa jag, är det bara, någon
gren som har blåst ner
Låt mig tänka och fundera, detta bör
inte bry mig mera
Låt mitt hjärta stillna sakta, detta bör
inte bry mig mer
Det är vinden, och inget mer
Jag lättade på fönsterhaspen, följs ljud av riv och rassel
I rummet steg, en ståtlig korp, från
forntid eller mer
Gav mig inte, ens en hälsning, fladdrade i rummet ängslig
Med herremans blick, från mitt fönsterbleck den titta ner
Uppflugen på en byst av Pallas,vid mitt fönsterbleck, titta ner
Uppflugen där, ingenting mer.
Den skar mitt mörker som en pil,
lockar mina läppar till ett smil
Som begravning korpen med dess
värdighet ter
”Fast din kam är kort och rakad, kan
du konsten att inte skaka”
Gastande grymma gamla kråka vandrar
mörka kusten ner -
”Vad är det som du kallas där du
vandrar Hades mörka kust ner”
Korpen kraxa ”Aldrig mer”
Tyst jag sitter i förundran, en fågel
som talar bär min undran
I dess svar ingen mening jag alls kan
se
För ingen människa, som kan tänkas
Har fått nåden att skåda fågeln,
som från fönstret tittar ner
Korp eller kråka ovan bysten skådar,
från mitt fönstret ner
Med det namnet - ”Aldrig mer”
Men korpen som kan tala, sittandes på
bysten bara,
Ett enda ord, sade bara och sen så sa
den inget mer
Satt där - och ruttnade, inte en ens fjäder huttrade
tills jag i min tysthet muttrade ”Ingen
mänska mot mig ler
När du är borta, endast Pallas där,
mot mig ler”
Då sade fågeln, ”Aldrig mer”
Häpen av hans nya ord, i förvirring jag stilla stod
”Tveklöst," sa jag "kan den bara, ett
ord och inga fler
Snappat av nån dyster herre och för
skavet göra värre
följde efter, du följde efter tills
hans sånger ångest spred
tills hans sedan, klev ur ledan och
hans sånger hoppet spred
Ett Aldrig - Aldrig mer"
Ebenhåltsvart med manér får mig åter igen att le
Jag flyttar stolen närmre korpen, som
från fönstret tittar ner
I stolen jag mig sänker, korpen mig en tanke skänker
tanken som jag nu på tänker, ”Vad
vill du som kom hit ner
Vad menar den krokiga kraxande korp som kom hit ner
Med sitt kraxande Aldrig mer?”
Jag satt där tyst och tydde, de korpen
sagt och hur de lydde
från den förfärliga fågel, vars ögon
bränner mig i själen ner
Detta och mer jag satt och undra, Gammalt minne i stunden stunda
Jag mot stolens sammet blunda, med ljus
som lampan kastat ner
Mot stolen svarta sammet med ljus som
lampan kastat ner
Hon kommer sitta där ,ah Aldrig mer!
Luften tätna av parfymen, från en rökelse bortom synen
den svarta serafen swischa från sin byst mot
golvet ner
”Usling" kved jag, ”Gud, har
sent mig – genom denna ängel, lett dig
Andning, Andning och sen sorgen från den förlorade Loreen!
Handling, Handling och glöm den förlorade Loreen! "
Korpen kraxa, ”Aldrig mer”
”Du ondskans profet, fä eller
djävul, ingen vet
Om du mig frestar, eller mitt land
lemlästar,
Ödelägger öde, på höga hästar, det du rörde
Hemsöker mitt hem likt ett spöke -
säg mig ändå för jag ber
Finns det någon balsam där, säg - Snälla! för jag ber”
Korpen kraxa, Aldrig mer
”Du ondskans profet, fä eller
djävul, ingen vet
Genom himlavalvet - till Gud
som vi tillber -
Säg den själ av sorgen leden, något om den sköna Eden,
Finns hon där det barn av herden, hon
som kallades Loreen? -
Hon som jungfru är av seden, lever hon som
kallas Loreen? "
Korpen kraxa, "Aldrig mer"
”Låt de ord bli ord av avsked!”,
skrek jag trött o stött o utled
"Tillbaka med dig ut i natten, Stig
till Hades mörker ner
Ta din lögn som på mig lagts, Ta
med ditt krax och allt du sagt
Lämna mig i ensamhet! - Och titta inte på mig mer
Ta bort klorna ifrån min hjärta, och från bysten tittar ner "
korpen kraxa, "Aldrig mer"
Och korpen som vill mig illa,
sitter stilla, sitter stilla
På min bleka byst av Pallas vid mitt
fönster tittar ner
All den ondska som den gömmer, likt - en demon som drömmer
Och lampans ljus kastar korpens skugga svart på golvet ner
Där min själ nu flyter, på den skugga som på golvet kastats ner
Kommer lyftas – Aldrig mer.
