Korpen (Raven)

Så nu har jag äntligen gjort en översättning av det här gamla poemet. Det blev väl sådär. Rytmiskt har jag föga aning om det stämmer, men den har i alla fall en rytm, något oregelbunden men ändå. Innehållsligt är den dock rätt så trogen. Rimmen är också rätt lika originalet, men uteblivit på vissa ställen och tillblivit på andra. Tempuset rakt igenom dikten kan också va rätt konstigt. Nåja. Intressant dock, är att jag översatt Lenore med Loreen, svensk som jag är ;)

Korpen

En midnatt jag sitter dyster, funderade trött, utan lyster,

Många förunderliga, underliga sagor i min bok jag ser

råkar, dåsa till, ´en knackning´ från väggen intill

Det är någon som vill, komma in och ber

att få komma in, någon ber

bara det och ingenting mer. "

Och i den mörka tysta december, då solen är röd

Min spis med dess glöd, kastar, skuggor som gastar, ner

Till morgondagen jag längtar, bort, från min hemska borg

Boken min bär änden på sorg - sorg för den förlorade Loreen-

För den enda, rara, jungfru som änglarna kallar Loreen

Namnlös för evighet och mer

Och silkessött, sorgset prasslar, rasslar varje fin gardin

fyller mig, ett myller i mig, av fantastisk skräck ni ser!

Mitt hjärtat slår, fick jag åter veta, och min mun bara åter upprepa

”Det är någon som vill in och ber

Att få komma in, någon som ber”
Så är det och inget mer

Själen återfinner sin styrka, börjar sedan att yrka

”Min Herr, min Fru, om uppriktig förlåtelse jag ber

Jag var i slummer, när jag hörde från mitt rummel

Er knackig, mitt i mitt tummel, sånt som händer, ni ser

Kanske till och med hörde fel,” öppnar dörren och ser

Mörkret och ingenting mer.

I mörkrets djup endast frosten jag lukta, stod där länge, undra, frukta,

Tvivla, drömde drömmar ingen dödlig drömt någonsin mer

Tystnaden var allt igenom tyst, i mörkrets djup hördes ej ett knyst

Ett enda ord ordades och viskade, ordet Loreen

viska jag och eko viska tillbaka, ordet Loreen"

Bara det och ingenting mer.

Tillbaka in i rummet vände, hela själen inom mig brände,

Snart jag hörde åter knaka , något ljudligare, något mer

Säkert sa jag, är det bara, någon gren som har blåst ner

Låt mig tänka och fundera, detta bör inte bry mig mera

Låt mitt hjärta stillna sakta, detta bör inte bry mig mer

Det är vinden, och inget mer

Jag lättade på fönsterhaspen, följs ljud av riv och rassel

I rummet steg, en ståtlig korp, från forntid eller mer

Gav mig inte, ens en hälsning, fladdrade i rummet ängslig

Med herremans blick, från mitt fönsterbleck den titta ner

Uppflugen på en byst av Pallas,vid mitt fönsterbleck, titta ner

Uppflugen där, ingenting mer.

Den skar mitt mörker som en pil, lockar mina läppar till ett smil

Som begravning korpen med dess värdighet ter

”Fast din kam är kort och rakad, kan du konsten att inte skaka”

Gastande grymma gamla kråka vandrar mörka kusten ner -

”Vad är det som du kallas där du vandrar Hades mörka kust ner”

Korpen kraxa ”Aldrig mer”

Tyst jag sitter i förundran, en fågel som talar bär min undran

I dess svar ingen mening jag alls kan se

För ingen människa, som kan tänkas

Har fått nåden att skåda fågeln, som från fönstret tittar ner

Korp eller kråka ovan bysten skådar, från mitt fönstret ner

Med det namnet - ”Aldrig mer”

Men korpen som kan tala, sittandes på bysten bara,

Ett enda ord, sade bara och sen så sa den inget mer

Satt där - och ruttnade, inte en ens fjäder huttrade

tills jag i min tysthet muttrade ”Ingen mänska mot mig ler

När du är borta, endast Pallas där, mot mig ler”

Då sade fågeln, ”Aldrig mer”

Häpen av hans nya ord, i förvirring jag stilla stod

”Tveklöst," sa jag "kan den bara, ett ord och inga fler

Snappat av nån dyster herre och för skavet göra värre

följde efter, du följde efter tills hans sånger ångest spred

tills hans sedan, klev ur ledan och hans sånger hoppet spred

Ett Aldrig - Aldrig mer"

Ebenhåltsvart med manér får mig åter igen att le

Jag flyttar stolen närmre korpen, som från fönstret tittar ner

I stolen jag mig sänker, korpen mig en tanke skänker

tanken som jag nu på tänker, ”Vad vill du som kom hit ner

Vad menar den krokiga kraxande korp som kom hit ner

Med sitt kraxande Aldrig mer?”

Jag satt där tyst och tydde, de korpen sagt och hur de lydde

från den förfärliga fågel, vars ögon bränner mig i själen ner

Detta och mer jag satt och undra, Gammalt minne i stunden stunda

Jag mot stolens sammet blunda, med ljus som lampan kastat ner

Mot stolen svarta sammet med ljus som lampan kastat ner

Hon kommer sitta där ,ah Aldrig mer!

Luften tätna av parfymen, från en rökelse bortom synen

den svarta serafen swischa från sin byst mot golvet ner

”Usling" kved jag, ”Gud, har sent mig – genom denna ängel, lett dig

Andning, Andning och sen sorgen från den förlorade Loreen!

Handling, Handling och glöm den förlorade Loreen! "

Korpen kraxa, ”Aldrig mer”

”Du ondskans profet, fä eller djävul, ingen vet

Om du mig frestar, eller mitt land lemlästar,

Ödelägger öde, på höga hästar, det du rörde

Hemsöker mitt hem likt ett spöke - säg mig ändå för jag ber

Finns det någon balsam där, säg - Snälla! för jag ber”

Korpen kraxa, Aldrig mer

”Du ondskans profet, fä eller djävul, ingen vet

Genom himlavalvet - till Gud som vi tillber -

Säg den själ av sorgen leden, något om den sköna Eden,

Finns hon där det barn av herden, hon som kallades Loreen? -

Hon som jungfru är av seden, lever hon som kallas Loreen? "

Korpen kraxa, "Aldrig mer"

”Låt de ord bli ord av avsked!”, skrek jag trött o stött o utled

"Tillbaka med dig ut i natten, Stig till Hades mörker ner

Ta din lögn som på mig lagts, Ta med ditt krax och allt du sagt

Lämna mig i ensamhet! - Och titta inte på mig mer

Ta bort klorna ifrån min hjärta, och från bysten tittar ner "

korpen kraxa, "Aldrig mer"

Och korpen som vill mig illa, sitter stilla, sitter stilla

På min bleka byst av Pallas vid mitt fönster tittar ner

All den ondska som den gömmer,  likt - en demon som drömmer

Och lampans ljus kastar korpens skugga svart  på golvet ner

Där min själ nu flyter, på den skugga som på golvet kastats ner

Kommer lyftas – Aldrig mer.